»I tjugotalets Tyskland utarbetade Franz Rosenzweig, Walter Benjamin, Gershom Scholem en ny historiesyn i vars medelpunkt står idén om den historiska tidens aktualisering, eller (som hos Walter Benjamin) idén om nu-tid. Hos alla tre går det ut på en radikal kritik av det historiska Förnuftet och dess axiom, nämligen kontinuitetens, kausalitetens och framstegets idé. Mot en optimistisk historiesyn, fattad som en oavbruten rörelse mot mänsklighetens fulländning, ställer var och en på sitt vis idén om en diskontinuerlig historia vars olika ögonblick inte låter sig summeras och vars kriser, avbrott och slitningar är mer betydelsefulla och tveklöst mer löftesrika än dess skenbara enhetlighet.«

Stéphane Mosès