Maria Stepanova inleder Kroppens återkomst med att städa diktens rum genom en alfabetsdikt. I fyra sviter, där poesin, "ett mångögt absurt / Väsen med många munnar", lever samtidigt i många kroppar, inventerar hon världen på samma gång som hon frambesvärjer den eller försöker hålla kvar den. Historia och minne vävs in i vanliga människoliv, som en hemsökelse, men också lekfullt, genom poesins omförhandling av tid, kropp och rum. Minnet blir en ensam plats, men också befolkad och gemensam.