I Spöksonaten bryter vakendrömmen upp det realistiska kammarspelet. Direktör Hummel möter en ung student, som har förmågan att se vad andra inte ser. En mjölkflickas närvaro väcker direktörens oro, eftersom hon är osynlig för honom. I ett stort hus bor människor eller skuggor av människor, med invecklade relationer till varandra. Unga fröken stannar helst i sitt rum med hyacinter. En kvinna har blivit en mumie som tror sig vara en papegoja. En portvakterska, betjänter, en förnäm herre, Den mörka damen. Som så ofta hos Strindberg står någon i skuld, någon annan döljer eller söker sin identitet, och gamla oförrätter blossar upp i våldsam konfrontation. Efter en dag av förvecklingar och förvandlingar samlas man för supé hos Översten och bakom borgerliga fasader och ritualer grinar bara döden. 
Spöksonaten hade premiär 1908 på Intima teatern, Strindbergs egen scen. Den expressionistiska, abstrakt sammansatta pjäsen blev ingen succé, och uppsättningen lades ner efter tolv föreställningar. Först 1941 sattes den upp igen, och då i regi av Ingmar Bergman.