Ett slott börjar växa uppåt, och Indras dotter kommer ned till människorna. Hon vill lära sig hur de lever och känna deras smärta. I ett slags vandringsdrama möter hon olyckliga, förvirrade människor i olika scenerier: Officeren, Advokaten, Portvakterskan, Diktaren. Realistiska situationer övergår i det absurda, omöjliga förflyttningar sker utan ansträngning, osammanhängande replikskiften tycks följa en skrämmande logik. 
I ett kort förord skriver Strindberg att han sökt följa drömmens osammanhängande men skenbart logiska form: »Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.« Indras dotter upprepar sin replik: »Det är synd om människorna.« Och slottet växer. 
Ett drömspel gavs ut 1902 och uruppfördes på Svenska teatern 1907 med Strindbergs hustru Harriet Bosse i rollen som Dottern. Pjäsen bröt ny mark inom scenkonsten och föregrep 1900-talets expressionistiska teater.