”Det finns ingen början eller slut på berättelsen utan den går i loopar för det handlar inte om just dessa ungdomar, de växer upp, utan om en känsla som alla måste eller redan har gått igenom. En tid full med drömmar, känslan att livet är stort samtidigt som hela livet hänger på en kväll, en blick. De råa öppna känslorna jag kände då har fascinerat mig så att jag under tio år försökt ta bild på dem.”, säger Hannah Modigh.