Forlagets omtale:

"Bokens inledning startar med ett järngrepp om mitt hjärta. Ja, jag kan inte uttrycka mig mindre överspänt, jag blir alldeles överrumplad, det är den bästa och mest gastkramande inledning jag har läst på åratal: här är moderskapets skräck och fasa i koncentrat, som en besvärjelse, och berättarrösten talar rakt till läsaren, till mig." Aase Berg, Expressen »Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Jag vill att du ska ge mig det jag ber om«

Det är de första orden i Linda Boström Knausgårds novellsamling. Den som talar presenterar sin familj, sina barn, en morgon vid frukostbordet, för någon som ser dem för första men också allra sista gången. Denna någon verkar befinna sig utanför det sköra rummet, med makt över deras väl och ve.

I nästa novell möter en flicka den förhäxade Vitbjörn Kung Valemon, som lever som björn på dagen och som man på natten. Hon föder en dotter med ett segerskrik men tappar henne ur sikte i skogen, i drömmen. Vem är det då hon separeras från med hjälp av sin jaktkniv? »Valet mellan henne och honom är ju alltid henne. Varför var jag då här? Med blod upp över armarna?«

Generationer av föräldrars röster inkarneras i berättarens kropp, men denna gravitation mot tillhörighet och en bergfast kärlek, mot familj, utmanas av ett rasande begär, en väldig vrede. Spänningen mellan de olika krafterna i boken blir elektrisk, som riskerade berättarkroppen att brisera i ett enda anfall, ett grand mal.

Hon gör det klart för oss att vi alla är lika utsatta som hon. Vad ska vi göra med oss själva nu när vi ser det så tydligt?